Tack för oss!

Vi lägger ned Lärjungabloggen.

Allt har sin tid, står det i nån bra bok nånstans. Och denna blogg har haft sin tid. Men inte längre.

Rickard går vidare med andra utmaningar så håll utkik efter hans avtryck i vår digitala värld. TMU:s hemsida är ju ett bra ställe att börja på.

Själv flyttar jag utomlands med min familj och känner att jag behöver fokusera på de utmaningar det innebär. Jag kommer visserligen blogga sporadiskt på en nystartad blogg, men länkar inte härifrån av säkerhetsskäl.

Känn dig välkommen att läsa gamla inlägg här på bloggen! Den kommer ligga kvar ett tag till.

Men framförallt. Följ Jesus. Lev med Jesus. Låt honom leva med dig. Det är ju vad lärjungaskap handlar om.

/ Henrik

Uppbrott

Vi flyttar.
I slutet av sommaren är det dags. Med fru och fyra barn ska jag bosätta mig i ett av världens minst evangeliserade länder, i en av världens största städer.
Det finns mycket att säga om detta, vilket jag kanske inte ska göra på en offentlig blogg av säkerhetsskäl, men det är en liten process att göra en sån här grej får jag erkänna!
Familjen – de flesta barn är inte positiva till förändringar. Inte heller våra. En del snälla människor kan fråga ”har ni tänkt på barnen?” Hmm… ja det har vi. Ganska mkt faktiskt. Och vi tror, ber o hoppas att detta ska bli det bästa, roligaste o mest lärorika de varit med om, eller kan va med om.
Kallelsen – är vi kallade? Man måste väl ha en fetstor o övertydlig kallelse för detta? Hoppas inte det, för det har inte vi! Vi är kallade till Jesus o han sänder oss till världen. Därför vill vi gå till de som aldrig hört om honom förut.
Vetekornet – en tuff grej är att ge upp den funktion där man känner man får va till välsignelse ibland. Man tar klivet ut i ngt okänt, där man inte vet om det bär. Men om vetekornet ska bli till mat för många får det falla i jorden o dö, var det någon vis som sa, har jag för mig…

Nu tar jag lite paus från bloggande o det tror jag Rickard med gör. Ha en go sommar o välkommen tillbaka om ett tag.
/ Henrik

Ett föredöme

Till slut kommer jag tillbaka med någon rad om vad som uppmuntrade mig på kristen konferens del 2.

I söndags förmiddag talade jag på Torpkonferensen (du kan se predikan här). När jag sätter mig på min plats efter predikan känner jag några rejäla nävar på mina axlar och en röst: ”Tack, broder, det var härligt!” Efter mötet kommer samme man fram och uppmuntrar mig järnet: ”Tack ska du ha, det här behövde jag verkligen, det gick rakt in i hjärtat.”

Det var mycket erfaren och välkänd förkunnare, som har ett hektiskt reseschema fullt av möten, människor och förkunnelse. Att han alls tog sig tid att sitta och lyssna på mig, och att ge mig rejäl uppmuntran efteråt…

Dagen efter letade jag reda på hans mailadress, och jag skickade en rad för att tacka för uppmuntran. Inom en timme svarar han med ett långt mail fullt av uppmuntran.

Jag har fortfarande inte hört honom predika. Men han har redan blivit ett stort föredöme i sitt sätt att bry sig om att uppmuntra en yngre och mindre erfaren förkunnare, långt ifrån scenen och rampljuset.

Sån vill jag vara.

En sån ser, bryr mig och lyfter upp andra.

/ Henrik

PS Har du gissat vem jag skriver om? Hans förnamn är Egil..

Vad jag lärt mig på de kristna konferenserna

Midsommar betyder kristna konferenser.

Tusentals kristna samlas på Nyhemsveckan, Torpkonferensen och flera andra kristna konferenser. Om inte annat kan man nog påstå att konferenserna är lite temperaturmätare på vart vi kristna är på väg. Framåt, bakåt, uppåt eller neråt? I år hade jag lite svårt att vara med på lika mycket av konferens som jag hade hoppats, även om jag var med lite på Midsommarkonferensen på Ralingsås och på Torp. Jag hade hoppats vara med lite på Nyhem, samt betydligt mer på Torp, men några spontana tankar är dessa:

  • Varje konferens har sin egen stil. Rätt så mycket av talare och musiker återfinns på flera konferenser (vilket ju tarvar sin egen fundering…). Men konferenserna har lite olika stuk, helt enkelt.
  • Konferenserna får mer och mer barnfamiljerna i fokus. På gott och ont. Mr Jaktlund skriver väldigt inspirerande om Nyhemsveckans förmiddagssatsning här. Som småbarnsförälder uppskattar man ju detta väldigt mycket, of course. Samtidigt undrar jag om inte denna utveckling ytterligare förstärker känslan av kristen gemenskap som en stängd klubb, en subkultur. Tycker dock att arrangörerna tar steg för att motarbeta den känslan. Såg till exempel att det fanns samlingar för den som är ny och letar efter nya vänner på Torp. Bra!
  • Bloggarna på Dagens sajt plus websändningarna är ju ett lysande sätt att känna sig nästan delaktig av konferenserna. Jag skulle bara önska att de som bloggar skulle göra det ännu mer, och att Torpkonferensen skulle vara snabbare med att lägga upp mötena i sitt Arkiv.
  • Det är tydligt att de stora konferenserna drar folket på de mindre konferensernas bekostnad. Frikyrkofolket blir ju färre, och ändå växer Nyhem och Torp. Varje konferens måste nog jobba med sitt existensberättigande – varför finns man och varför behövs man? Att det är tradition att hålla en viss konferens kommer tyvärr inte att räcka längre.
  • Det mest uppmuntrande jag tagit del av denna vecka del 1: De nya friska vindarna inte minst i Pingst med starkt fokus på församlingsplantering med visionära och inspirerande ledare som går före. Att man vågar släppa fram yngre ledare som inte alls är perfekta, men som kan ge en tro på att det går att vända skutan (läs Guds församlings utveckling) i Sverige. När jag hört rapporterna om United Malmös kvällsmöte på Nyhem, hört om pingsts församlingsplanteringsinitiativ och läste artikeln om församlingsplantering som samfundsledarna skrev, då tänkte för första gången på länge att något verkligt, substantiellt kanske är på väg i svensk kristenhet.

Det mest uppmuntrande del 2 kommer imorgon…

/ Henrik

Paus och gas på samma gång

De senaste veckorna har varit lite speciella för vår familj på grund av sjukdom och dödsfall i närfamiljen. Därför har jag inte riktigt haft tid och ork att samla tankarna till några riktiga bloggposter. Jag hoppas dock få till något imorgon.

Denna vecka förbereder jag mig också för att medverka på Midsommarkonferens på Ralingsåsgården utanför Aneby på fredag med ett seminarium på eftermiddagen och nattmöte senare. På söndag förmiddag talar jag sedan på Torpkonferensen utanför Örebro. Be gärna för mig!

Läs gärna denna intervju med min kollega Hans Jansson som är föreståndare i Kungsportskyrkan också!

Och missa inte goda nyheter om församlingsplantering i Dagen! Att starta nya församlingar tvingar oss som lärjungar att kontakta nya människor och sträcka oss ut, därför är övertygad om att detta är det viktigaste vi kan satsa på i Sverige idag. Men det är också uppmuntrande att det verkar som att nya församlingar kan förnya gamla församlingar!

Till slut vill jag ge dig en gammal vacker låt med Jars of Clay: ”Så stjäl mitt hjärta och ta smärtan, och tvätta mina fötter och rena mig från min stolthet, ta det själviska, ta det svaga och alla saker som jag inte kan gömma, ta det vackra, ta mina tårar och detta hjärta genomsyrat av synd och gör det till ditt…”

/ Henrik

”>

Ledarskola VI: Gåvor, del 1

Kristet ledarskap har sin funktion utifrån att Gud har en stor idé. Dels vill han bygga upp och stärka sin kropp, sin Församling. Dels vill han återupprätta hela tillvaron som synden drog med sig i fallet. I denna Gudagivna mission, att leda människor tillbaka in i relation till Gud rustas olika lärjungar för olika uppdrag. Guds rike är här och samtidigt mer och mer på g att komma.

Vår begåvning, av Gud given i vårt temperament, vår kreativitet, vår ”fallenhet” (vad vi av bara farten har lätt för), våra intressen och vad som lagts i oss bär enorm potential. Att till det lägga även den utrustning och begåvning som den Helige Ande är, ger en kristen ledare gåvor av många skilda slag.

Jag gör inte här en uppräkning av dess, men lästipset i Bibeln är 1 Kor, kap 12 och 14. I en tid av likriktande och jämförelser tenderar tyvärr kristna ledare att vingklippa sig själva. Där Gud gett enorm bredd och märklig begåvning, där smalnar vi av och försöker vara som andra, predika lite mer som andra eller arrangera liknande event som andra (och då gärna stora, ”framgångsrika” exempel).

Problemet är inte att vi inspireras av andras begåvning och får feeling av andras insatser, problemet är vi för ofta ringaktar, föraktar och skäms över vårt futtiga egna.

Du som ung ledare behöver inse att Gud lagt i dig precis den begåvning du behöver för att göra det han tänkt för dig. Du behöver säkert växa, i karaktär och mognad, i vishet och frimodighet, men frön till gåvorna finns där. Och i den begåvning som nådegåvorna rymmer finns en vila från prestationer som allt för sällan frigör oss.

Nådegåvorna kommer inte oss till del för att vi är så bra, så heliga och så präktiga. Det ju just för att vi inte är så bra som Gud ger oss av sin Ande till hjälp och utrustning.

Storheten i 1 Korintierbrevet 12 och 14 ligger i kapitlet där emellan; Kapitel 13. Om inte kärleken är orsaken till ditt tjänande och drivet i ditt ledarskap, då ekar det tomt och tragiskt. Kraften kan vara stor, men fattas kärleken till Gud och människorna du leder, då har du inte vunnit någonting. Inte ens om du ger bort allt du äger, bränner dig på bål eller profeterar så att alla på läktaren i din kyrka börjar lipa.

Gud är större än oss och våra gåvor och våra insatser. Han kan göra vad han vill, när han vill och genom vem han vill. Ett konkret sätt att leva ut den tron, det är att se över sina egna gåvor och vad man har och kan, be Gud ständigt uppliva och fylla en med Andens begåvning och orädd våga älska Gud och leva för andra. Om det leder till kändisskap eller totalt oigenkännande, till (vad vår samtid och världsbild skulle kalla) framgång eller små resultat, det är faktiskt sekundärt. Stora frågan är, som 1 Kor 13 provocerar med; Älskar jag Jesus?

 

/ Rickard

En sång till tröst

Inte så mycket bloggande just nu pga sorg i familjen. Den här sången blir min tröst och bön idag. / Henrik

”>
All heavy laden acquainted with sorrow
May Christ in our marrow carry us home
From alabaster come blessings of laughter
A fragrance of passion and joy from the truth

Grant the unbroken tears ever flowing
From hearts of contrition only for You
May sin never hold true that love never broke through
For God’s mercy holds us and we are His own

This road that we travel may it be the straight and narrow
God, give us peace and grace from You, all the day
Shelter with fire, our voices we raise still higher
God, give us peace and grace from You, all the day through

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.