Allt har sin tid, står det i nån bra bok nånstans. Och denna blogg har haft sin tid. Men inte längre.

Rickard går vidare med andra utmaningar så håll utkik efter hans avtryck i vår digitala värld. TMU:s hemsida är ju ett bra ställe att börja på.

Själv flyttar jag utomlands med min familj och känner att jag behöver fokusera på de utmaningar det innebär. Jag kommer visserligen blogga sporadiskt på en nystartad blogg, men länkar inte härifrån av säkerhetsskäl.

Känn dig välkommen att läsa gamla inlägg här på bloggen! Den kommer ligga kvar ett tag till.

Men framförallt. Följ Jesus. Lev med Jesus. Låt honom leva med dig. Det är ju vad lärjungaskap handlar om.

/ Henrik

Nu tar jag lite paus från bloggande o det tror jag Rickard med gör. Ha en go sommar o välkommen tillbaka om ett tag.
/ Henrik

I söndags förmiddag talade jag på Torpkonferensen (du kan se predikan här). När jag sätter mig på min plats efter predikan känner jag några rejäla nävar på mina axlar och en röst: ”Tack, broder, det var härligt!” Efter mötet kommer samme man fram och uppmuntrar mig järnet: ”Tack ska du ha, det här behövde jag verkligen, det gick rakt in i hjärtat.”

Det var mycket erfaren och välkänd förkunnare, som har ett hektiskt reseschema fullt av möten, människor och förkunnelse. Att han alls tog sig tid att sitta och lyssna på mig, och att ge mig rejäl uppmuntran efteråt…

Dagen efter letade jag reda på hans mailadress, och jag skickade en rad för att tacka för uppmuntran. Inom en timme svarar han med ett långt mail fullt av uppmuntran.

Jag har fortfarande inte hört honom predika. Men han har redan blivit ett stort föredöme i sitt sätt att bry sig om att uppmuntra en yngre och mindre erfaren förkunnare, långt ifrån scenen och rampljuset.

Sån vill jag vara.

En sån ser, bryr mig och lyfter upp andra.

/ Henrik

PS Har du gissat vem jag skriver om? Hans förnamn är Egil..

Tusentals kristna samlas på Nyhemsveckan, Torpkonferensen och flera andra kristna konferenser. Om inte annat kan man nog påstå att konferenserna är lite temperaturmätare på vart vi kristna är på väg. Framåt, bakåt, uppåt eller neråt? I år hade jag lite svårt att vara med på lika mycket av konferens som jag hade hoppats, även om jag var med lite på Midsommarkonferensen på Ralingsås och på Torp. Jag hade hoppats vara med lite på Nyhem, samt betydligt mer på Torp, men några spontana tankar är dessa:

• Varje konferens har sin egen stil. Rätt så mycket av talare och musiker återfinns på flera konferenser (vilket ju tarvar sin egen fundering…). Men konferenserna har lite olika stuk, helt enkelt.
• Konferenserna får mer och mer barnfamiljerna i fokus. På gott och ont. Mr Jaktlund skriver väldigt inspirerande om Nyhemsveckans förmiddagssatsning här. Som småbarnsförälder uppskattar man ju detta väldigt mycket, of course. Samtidigt undrar jag om inte denna utveckling ytterligare förstärker känslan av kristen gemenskap som en stängd klubb, en subkultur. Tycker dock att arrangörerna tar steg för att motarbeta den känslan. Såg till exempel att det fanns samlingar för den som är ny och letar efter nya vänner på Torp. Bra!
• Bloggarna på Dagens sajt plus websändningarna är ju ett lysande sätt att känna sig nästan delaktig av konferenserna. Jag skulle bara önska att de som bloggar skulle göra det ännu mer, och att Torpkonferensen skulle vara snabbare med att lägga upp mötena i sitt Arkiv.
• Det är tydligt att de stora konferenserna drar folket på de mindre konferensernas bekostnad. Frikyrkofolket blir ju färre, och ändå växer Nyhem och Torp. Varje konferens måste nog jobba med sitt existensberättigande – varför finns man och varför behövs man? Att det är tradition att hålla en viss konferens kommer tyvärr inte att räcka längre.
• Det mest uppmuntrande jag tagit del av denna vecka del 1: De nya friska vindarna inte minst i Pingst med starkt fokus på församlingsplantering med visionära och inspirerande ledare som går före. Att man vågar släppa fram yngre ledare som inte alls är perfekta, men som kan ge en tro på att det går att vända skutan (läs Guds församlings utveckling) i Sverige. När jag hört rapporterna om United Malmös kvällsmöte på Nyhem, hört om pingsts församlingsplanteringsinitiativ och läste artikeln om församlingsplantering som samfundsledarna skrev, då tänkte för första gången på länge att något verkligt, substantiellt kanske är på väg i svensk kristenhet.

Det mest uppmuntrande del 2 kommer imorgon…

/ Henrik

Denna vecka förbereder jag mig också för att medverka på Midsommarkonferens på Ralingsåsgården utanför Aneby på fredag med ett seminarium på eftermiddagen och nattmöte senare. På söndag förmiddag talar jag sedan på Torpkonferensen utanför Örebro. Be gärna för mig!

Läs gärna denna intervju med min kollega Hans Jansson som är föreståndare i Kungsportskyrkan också!

Och missa inte goda nyheter om församlingsplantering i Dagen! Att starta nya församlingar tvingar oss som lärjungar att kontakta nya människor och sträcka oss ut, därför är övertygad om att detta är det viktigaste vi kan satsa på i Sverige idag. Men det är också uppmuntrande att det verkar som att nya församlingar kan förnya gamla församlingar!

Till slut vill jag ge dig en gammal vacker låt med Jars of Clay: ”Så stjäl mitt hjärta och ta smärtan, och tvätta mina fötter och rena mig från min stolthet, ta det själviska, ta det svaga och alla saker som jag inte kan gömma, ta det vackra, ta mina tårar och detta hjärta genomsyrat av synd och gör det till ditt…”

/ Henrik

”>

Vår begåvning, av Gud given i vårt temperament, vår kreativitet, vår ”fallenhet” (vad vi av bara farten har lätt för), våra intressen och vad som lagts i oss bär enorm potential. Att till det lägga även den utrustning och begåvning som den Helige Ande är, ger en kristen ledare gåvor av många skilda slag.

Jag gör inte här en uppräkning av dess, men lästipset i Bibeln är 1 Kor, kap 12 och 14. I en tid av likriktande och jämförelser tenderar tyvärr kristna ledare att vingklippa sig själva. Där Gud gett enorm bredd och märklig begåvning, där smalnar vi av och försöker vara som andra, predika lite mer som andra eller arrangera liknande event som andra (och då gärna stora, ”framgångsrika” exempel).

Problemet är inte att vi inspireras av andras begåvning och får feeling av andras insatser, problemet är vi för ofta ringaktar, föraktar och skäms över vårt futtiga egna.

Du som ung ledare behöver inse att Gud lagt i dig precis den begåvning du behöver för att göra det han tänkt för dig. Du behöver säkert växa, i karaktär och mognad, i vishet och frimodighet, men frön till gåvorna finns där. Och i den begåvning som nådegåvorna rymmer finns en vila från prestationer som allt för sällan frigör oss.

Nådegåvorna kommer inte oss till del för att vi är så bra, så heliga och så präktiga. Det ju just för att vi inte är så bra som Gud ger oss av sin Ande till hjälp och utrustning.

Storheten i 1 Korintierbrevet 12 och 14 ligger i kapitlet där emellan; Kapitel 13. Om inte kärleken är orsaken till ditt tjänande och drivet i ditt ledarskap, då ekar det tomt och tragiskt. Kraften kan vara stor, men fattas kärleken till Gud och människorna du leder, då har du inte vunnit någonting. Inte ens om du ger bort allt du äger, bränner dig på bål eller profeterar så att alla på läktaren i din kyrka börjar lipa.

Gud är större än oss och våra gåvor och våra insatser. Han kan göra vad han vill, när han vill och genom vem han vill. Ett konkret sätt att leva ut den tron, det är att se över sina egna gåvor och vad man har och kan, be Gud ständigt uppliva och fylla en med Andens begåvning och orädd våga älska Gud och leva för andra. Om det leder till kändisskap eller totalt oigenkännande, till (vad vår samtid och världsbild skulle kalla) framgång eller små resultat, det är faktiskt sekundärt. Stora frågan är, som 1 Kor 13 provocerar med; Älskar jag Jesus?

/ Rickard

”>
All heavy laden acquainted with sorrow
May Christ in our marrow carry us home
From alabaster come blessings of laughter
A fragrance of passion and joy from the truth

Grant the unbroken tears ever flowing
From hearts of contrition only for You
May sin never hold true that love never broke through
For God’s mercy holds us and we are His own

This road that we travel may it be the straight and narrow
God, give us peace and grace from You, all the day
Shelter with fire, our voices we raise still higher
God, give us peace and grace from You, all the day through

Långt innan Martin Luther King stod på Lincoln Memorial-trappan och hänförde en hel värld med sina gripande fraser som inleddes med  ”I have a dream…” så hade han tänkt på dessa saker och säker tänkt hårt. Jag skulle vilja ha suttit vid hans frukostbord när han hällde upp flingor till sin son, torkade filmjölk från hakan av sin dotter, rostade en macka och sa till sin fru; ”Vet du en sak som jag tänkte på igår, jo jag har en dröm om något annat än som det ser ut idag i vårt land.” Hans drömmar var futtiga tankar som växte till laviner och världen förändrades.

Ditt liv och ledarskap kommer alltid att starta med en tanke. Allt du gör är ett resultat av något du först tänkt. Visserligen, och tack och lov, så behöver du inte visionera, drömma, tänka och planera för att ta på dig strumporna på morgonen, det sker av bara farten. Men ändå har din hjärna skapat tankarna som leder till initiativet att leta fram och kränga på dina strumpor.

En ledare behöver våga tänka och drömma stort. Din fantasi är från Herren och i dina kreativa tankebanor finns det en oerhörd potential! Ens fantasi kan ju tyvärr vara undantryckt, missbrukad eller ett forum för planering som leder till synd. Men det gör inte fantasin och fantiserandet i sig till något ont. Tvärtom behöver vi massor med helig fantasi! Att våga drömma och tänka stort, för Gud har stora tankar om oss!

Antingen kan du köpa femton böcker och tolv DVD:er om hur en vision föds, bärs och förverkligas, eller så kan du välja budgetalternativet som jag själv vill slå ett stort slag för och som kommer att hjälpa dig långt mycket bättre:

Investera femtio spänn i en bra anteckningsbok. I den börjar du skriva ner dina drömmar och vad du som lärjunge skulle vilja se hända. I ditt eget liv, genom ditt ledarskap eller i dem du leder. Du ska i samma bok samla på tankar, ”bilder”, ord och bibelord som du ”får till dig”. Kanske någon ber för dig, eller du hör något bra i en predikan. Kanske slås du av något när du cyklar till jobbet eller sitter på bussen. Kanske messar någon ett bibelord till dig eller du får ett profetiskt ord som utmanar och uppmuntrar dig. Att ha en bok att skriva ner sådant i, att be utifrån dessa saker och att tänka, fantisera och drömma kring dessa saker, det är verkligen spännande!

Flera små och några större saker i mitt liv som jag sett Gud gett mig att förvalta har fötts just på detta sätt. Jag har märkt att vissa idéer jag fått kanske började som en galen, lös tanke, men sedan stannat kvar i mitt hjärta och börjat växa till att mer och mer bli en vision, en längtan, något som utmanat mig och som blivit verklighet.

Den ledare som slutar fantisera och tänka stort kommer snart börja tänka på annat.

Det som är bra med en anteckningsbok för femtio spänn är att det är bara du och Gud som vet om vad du skriver ner där. För jag har tyvärr också gjort läxan att allt för tidigt och till allt för många berättat om saker jag tror Gud kanske har på g i mitt liv och för mig som ledare. Det finns något oerhört bräckligt i visioner, om de delas för tidigt brukar de gå mitt itu. Här är det vishet som gäller. Att ibland anförtro sina visioner och drömmar med andra, att ibland bära dom i tystnad. Skynda långsamt låter tråkigt, men är ett bra tips. Att ha hemlisar är grymt spännande när man är fyra år, att veta något som ingen annan vet. Men det är nästan lika nervpirrande att som vuxen ha hemlisar med Gud i en anteckningsbok för femtio spänn.

För det skönaste med tankar, idéer, fantasier och drömmar som lärjunge, det är att det är Gud som är Gud och inte du! Är visionerna födda av Gud, så är det Gud som ger näring, öppnar vägar och ger kraft att se dem växa. Ditt bränsle som får en liten glöd att bli en stor eld, det är att våga tro att det kan ske!

Här är en länk till eniro, så kan du leta på en bokhandel nära dig och redan i dag köpa en anteckningsbok för femtio spänn.
Här är en annan länk där du kan köpa frukostflingor, hälla upp dom och viska för dig själv; ”Jag har en dröm om att…” och vem vet, futtiga tankar kanske växer till laviner och världen kommer att förändras!

/ Rickard

Det ena perspektivet är de som talar om och eftersträvar ett kristet Sverige. De talar gärna om det kristna arvet eller den påverkan som kristendomen haft på Sveriges lagstiftning och kultur. Här lyfter man gärna fram monarkin som föredöme. Man vill se kristna ta initiativ för att påverka lagar och samhälle, och en viktig symbolfråga den senaste tiden (efter att kampen kring homosexuellas rättigheter givits upp) har varit att skolavslutningar ska få firas i kyrkan. I detta perspektiv kan det finnas en rädsla för mångkulturalism och andra religioners påverkan.

På andra kanten hittar vi de som pekar på problemen med att koppla den kristna tron med ett land eller en politisk stat. De talar om att bara människor kan vara kristna, inte länder eller geografiska områden. Man menar att det är knepigt att vilja påverka lagstiftning med kristen etik, alltså att människor som inte är kristna ska tvingas följa kristen etik med hjälp av politiska maktmedel. Här ser man inte kyrkan som något som måste söka politisk makt, utan tvärtom att de kristna är en rörelse som ska vara i samhällets marginal, bara där kan vi vara sanna lärjungar som på den första församlingens tid.

En kyrkohistorisk grej som ofta funkar som vattendelare är synen på den romerske kejsaren Konstantins accepterande av kristendomen som religion i Romarriket i början av 300-talet. Den första gruppen ser ofta detta som de kristnas triumf trots förföljelser under flera hundra år, den andra gruppen ser ”konstantinismen” (sammanblandningen mellan kyrka och stat) som början till den kristna församlingens förfall.

Och vad tycker jag?

Jag ser problem och möjligheter med båda perspektiven. Men helt klart lutar jag åt den senare sidan (som jag tidigare skrivit kort om här). Framförallt för att jag ser det som det mest nytestamentliga, men också för att jag tror att det är det enda hållbara synsättet i vårt mångkulturella samhälle.

Lite mer att läsa om detta med olika perspektiv finns på Dagen här och här, Världen idag här och här, Jonas Melin skriver bra här. Och om jag får ge ett boktips om en bok som jag inte läst (aj då, risky!) så anar jag att Greg Boyds ”The myth of a Christian Nation: How the Quest for political power is destroying the church” är en riktig nagelbitare. Kolla här!

Och vad tycker du? Kommentera gärna!

/Henrik

PS Ledarskolan fortsätter senare idag…

Den ende

Hälften av alla pastorer skulle lämna sin tjänst imorgon ifall de kunde. 70% kämpar med depression och 90% känner att de inte klarar av utmaningarna i tjänsten.

Denna statistik presenterade Thomas Road Baptist Churchs pastor Jonathan Falwell för tusentals pastorer som samlats till konferensen REFUEL i maj 2010.

Den välkände pastorn konstaterade: ”Det är något som är fel i pastorstjänsten.”

Falwell klagade över statistisk från undersökningar gjorde av Barna, LifeWay och Acts 29, vilket visade att 1500 pastorer lämnar sin tjänst varje månad på grund av moraliska misslyckanden, utbrändhet, konflikt, depression eller modlöshet. Han var också chockad att upptäcka att 80% av de som går ut bibelskolor eller teologiska seminarier kommer lämna sin tjänst inom de första fem åren.

En del av problemet, menade Falwell, är att många försöker nå de stora siffrorna med mötesbesökare, eller listorna med ”mest inflytelserike” eller att ha flest följare på Twitter. ”Jag tror att vi har felaktiga mått på framgång som vi själva tagit på oss”, sa pastorn för Thomas Road Baptist Church, en av USA:s största kyrkor.

”Hur vi mäter framgång är helt fel. Det är väl inget fel med listor på de 25 största eller 100 största kyrkorna eller de mest inflytelserika pastorerna i landet, men att försöka nå de listorna gör att många pastorer fokuserar på massorna istället för på den enskilda människan.”

”Sluta fokusera på ”en stor tjänst” och ”att nå många”, sa Falwell och betonade att många pastorer sätter för stor press på sig själva. ”Börja fokusera på en människa, en människa som mår dåligt, en som är förlorad… och som är desperat efter att höra evangeliet.”

Falwell menar att även om hans församling är stor med många anställda så “har vi ett ansvar för att betjäna den enskilda människan”.

När pastorer är trogna i sitt fokus på en människa i taget, då tror Falwell att Gud kommer fylla deras kyrkor med många ”enskilda människor”. Falwell uppmuntrade pastorerna: ”Låt inte tjänsten handla om listorna, berömmelsen, respekten… låt tjänsten handla om den enskilda människan.”