Till slut kommer jag tillbaka med någon rad om vad som uppmuntrade mig på kristen konferens del 2.
I söndags förmiddag talade jag på Torpkonferensen (du kan se predikan här). När jag sätter mig på min plats efter predikan känner jag några rejäla nävar på mina axlar och en röst: “Tack, broder, det var härligt!” Efter mötet kommer samme man fram och uppmuntrar mig järnet: “Tack ska du ha, det här behövde jag verkligen, det gick rakt in i hjärtat.” 
Det var mycket erfaren och välkänd förkunnare, som har ett hektiskt reseschema fullt av möten, människor och förkunnelse. Att han alls tog sig tid att sitta och lyssna på mig, och att ge mig rejäl uppmuntran efteråt…
Dagen efter letade jag reda på hans mailadress, och jag skickade en rad för att tacka för uppmuntran. Inom en timme svarar han med ett långt mail fullt av uppmuntran.
Jag har fortfarande inte hört honom predika. Men han har redan blivit ett stort föredöme i sitt sätt att bry sig om att uppmuntra en yngre och mindre erfaren förkunnare, långt ifrån scenen och rampljuset.
Sån vill jag vara.
En sån ser, bryr mig och lyfter upp andra.
/ Henrik
PS Har du gissat vem jag skriver om? Hans förnamn är Egil..
